Hon stod och tittade ut genom rutan, blicken flackade runt i omgivningen utanför. Men hon kunde inte se mer än taggtråden och muren som omslöt fängelsebyggnaden. Så plötsligt öppnas porten in till gårdsplanen, och en röd bil körde igenom. Kanske det var hon, tänkte Marja och försökte titta från fönstrets högra kortsida för att se vem som steg ut ifrån bilen.Men hon såg inget, bara den tomma gårdsplanen.
Det knackade till på dörren och en av kriminalvårdarna steg in. Hon stod vid dörrposten och tittade på Marja, och i handen hade hon några papper. " Din mamma har kommit.." Sa hon tyst.
Marja vände sig om och såg på Lottie, log sedan snabbt och nickade som svar. Den uniformerade kvinnliga vårdaren satte sig ner på sängkanten och försökte fånga Marjas blick. " Hur känns det nu då? " Frågade Lottie.
" Konstigt " sa Marja." Men ändå skönt att komma härifrån.Kommer att sakna dig.." Marja tittade länge på Lottie, som nu satt med blicken riktad mot papperna i handen. " Är allt packat?"
Marja slog en kort blick mot två fullpackade bagar, och två påsar med lösa tillhörigheter. " Mm..jag tror det ".
Lottie reste sig upp, såg in i Marjas ögon, log sedan " Skall vi gå då?"
" Visst.." mumlade Marja tyst och dom båda greppade bagaget och gick ut i korridoren. Matvagnarna stod klara för upplägg, och golvet var nytorkat, för det låg en putsad imma framför dom, som sveptes bort efter någon minut. Dom gick sedan vidare genom en annan korridor, och här hördes röster från lokalerna intill. Dom båda kände igen dom, det var internerna från samma avdelning som Marja nu hade lämnat. Dom var på terapi som det hette, kallades. Marja vände sig om och tittade på en av dörrarna, vände sedan blicken mot utgången och greppade sin bag extra hårt. Lottie öppnade sista pansardörren med sin tjocka nyckelring, det rasslade till ett flertal gånger. Ljudet som Marja hade hört dom sista fem åren, både på kvällar och nätter, morgnar som julafton och midsommar. Framme vid förrådet fick Marja vänta bakom en disk, och Lottie gick runt på andra sidan, tog fram en pärm och bläddrade i den.
Några av dom andra kriminalvårdarna strök förbi bakom, Marja kunde höra deras nyckelknippor, och dom snackade tydligen om någon v75 vinst. "Marja..! Skall du ut?" hördes en röst. Marja vände sig om och tittade på Patrik. " Jo..det är tydligen dags nu " Patrik log ett varmt leende,betraktade Marja med en speciell blick. " Glad som fan Marja..det vet du". Patrik tog ett steg fram och omfamnade henne, klappade henne lätt på axeln och frigjorde sig sedan. Lottie blickade upp. " Marja, skriv på här..och här har du dina nycklar och plånbok.Kolla nu också att du fått med allt.." Marja plockade på sig sina tillhörigheter, vände sig också om för att se vart Patrik hade tagit vägen. Men dom hade gått, korridoren i förrådet var tyst och tomt.
Lottie släppte ut Marja genom besöksingången efter att dom hade tagit farväl av varandra. Hon stannade upp några sekunder och blickade ner mot parkeringsplatsen, hon kunde se sin mammas röda bil,sedan tog hon upp en ciggarett, kupade handen för att få skydd, och tände på.
Ibrahim kastade av sig ytterkläderna på golvet i hallen, gick trött in i sovrummet och lade sig på sängen. Låg sedan och tittade upp i taket en stund. Han upptäckte att det flagnade strax bredvid taklampan,och vände sig sedan sakta mot telefonen på nattduksbordet och tittade på den.Som om han väntade på något, eller bara funderade på hur telefonen var beskaffad designmässigt.Han visste inte varför, bara att det var skönt att få vila sin blick mot något neutralt, något verkningslöst, något tillfälligt eller bara nonsens.För vem ligger och stirrar på en telefon, tänkte han. Men han visste också att det var något annat, tankarna om det som hade skett senaste tiden, bråken i familjen. Han lyfte luren och slog ett nummer, lade sig ner på rygg och väntade. Någon på andra sidan svarade, men han visste inte vad han skulle säga." Ja hej..det är Ibrahim.Hur går det?" sa han bara. Sedan låg han och lyssnade, och kollade samtidigt den flagnade färgen vid taklampan.Han slog plötsligt handen för ansiktet i en gest. " Ja, jag kommer." sedan lade han på luren sakta, vände sig sedan om mot väggen.
Marjas mamma mötte henne på halva vägen. Hon stod och inväntade henne.Marja tittade på sin mor, för att möta blicken, eller kanske för att se om det fanns något annat i mötet just nu, när hon hade blivit frisläppt.Suttit sina år, och Lena hade kommit och besökt henne varje månad, ringt och skrivit kort, hämtad och lämnat till permissioner, och vistelsen i fängelset ibland bara varit ett avbräck för dom båda, som om dom kanske hade kommit varandra närmre möjligen.Dom hade snuddat vid det men aldrig talat om det. Lena hade vid tillfällen inte velat gå djupare in i varför och hur, mer än att saker och ting sker i livet som man aldrig kan få svar på. " Du kan ta rummet i källaren så länge.Kanske det finns en etta nånstans i slutet på månaden, jag ställde mig i kö för ett tag sedan" Lena tittade på Marja. " Vad som helst går bra just nu " sa Marja tyst och tittade ut genom fönsterrutan." Ta det lugnt nu första veckan, men försök skaffa tid till arbetsförmedlingen.Har du kvar dina gamla betyg förresten?" Marja sade inget, funderade bara på dom där värdelösa betygen som ändå inte gav något,en rädsla infann sig då hon insåg att hon kanske var tvungen att studera något, kanske på högskola.Ett yrkesval eller en kategori som kan ge utdelning i framtiden, men just nu så var hon orkeslös, trött och ville helst av allt vara ifred.
Det fanns andra tankar som upptog hennes tid, gjorde anspråk på dygnets vakna timmar, kanske dom sista årens frågor ständigt krävde sina svar, svar om varför. Det där man aldrig så noga kunde förutspå eller veta, vilka dolda skepnader en ung kvinna kan härbärgera inom sig. Som ett töcken av ett illa varsel, blundade hon för den sanning som hon stod inför. Framtiden och dess frihet, som nu plötsligt hade omringat henne, fångat henne. Kanske värre än i ett fängelse, möjligen otryggt och vasst i samhällsmässiga ramar och fria kontraster som inte hade några väggar eller barriärer, eller kanske ens en port, en port in och ut. Som att porten ut från fängelset var porten in i ett annat fängelse, men utan fångvaktare, utan korridorer och nyckelknippor, och inlåsning på rummen klockan åtta på kvällarna. " Jag har nog betygen på vinden.." sa hon sedan.
Det luktade mat i hela lägenheten och Ibrahim möttes av sin bror ute i hallen. " Hej..skall du käka?" undrade Moritz och såg på sin halvbror.
" Mamma ville jag skulle komma " Ibrahim hängde av sig jackan och gick in i köket. Kramade sin mor lätt bakifrån då hon stod och rörde i en gryta. " Ah! det luktar gott morsan!" " För mina barn! Paella!
Maggan vände sig om, torkade av sig på förklädet, såg på Ibrahim som nu hade satt sig vid bords. " Hur är det..? " frågade hon, och följde honom med blicken. " Det knallar och går.."
" Nej Ibra..jag frågade..hur ä r det?" Ibrahim såg upp på Maggan och visste inte vad han skulle säga.
" Vad menar du? "
" Du vet väl vad jag menar Ibra..titta på mig "
" Nej! Jag röker inte mer, jag har ju sagt det, det är ju slut!"
" Se mig i ögonen Ibra..röker du?"
"Nej mamma, jag gör inte det mer.Lovar."
Maggans sträckte sig över bordet, svepte bort Ibrahims lugg och kysste honom på pannan.
" Mat allihopa!"
---
Marja packade upp sin grejer i rummet nere i källaren,torkade av möblerna från damm och slog på den gamla stereon.Drog upp persiennerna och vädrade ut. Hon såg sig omkring, och kände sig hemma igen, men ett vanskligt vemod grep henne.Hon tittade på tapeterna, likadana som förr, inget hade tydligen förändrats då hon hade flyttat därifrån. Lena hade använt rummet som ett förråd under alla år,så varför skulle det vara en idé om att renovera eller ens tapetsera om i det lilla rummet.
Det knackade till på dörren och en av kriminalvårdarna steg in. Hon stod vid dörrposten och tittade på Marja, och i handen hade hon några papper. " Din mamma har kommit.." Sa hon tyst.
Marja vände sig om och såg på Lottie, log sedan snabbt och nickade som svar. Den uniformerade kvinnliga vårdaren satte sig ner på sängkanten och försökte fånga Marjas blick. " Hur känns det nu då? " Frågade Lottie.
" Konstigt " sa Marja." Men ändå skönt att komma härifrån.Kommer att sakna dig.." Marja tittade länge på Lottie, som nu satt med blicken riktad mot papperna i handen. " Är allt packat?"
Marja slog en kort blick mot två fullpackade bagar, och två påsar med lösa tillhörigheter. " Mm..jag tror det ".
Lottie reste sig upp, såg in i Marjas ögon, log sedan " Skall vi gå då?"
" Visst.." mumlade Marja tyst och dom båda greppade bagaget och gick ut i korridoren. Matvagnarna stod klara för upplägg, och golvet var nytorkat, för det låg en putsad imma framför dom, som sveptes bort efter någon minut. Dom gick sedan vidare genom en annan korridor, och här hördes röster från lokalerna intill. Dom båda kände igen dom, det var internerna från samma avdelning som Marja nu hade lämnat. Dom var på terapi som det hette, kallades. Marja vände sig om och tittade på en av dörrarna, vände sedan blicken mot utgången och greppade sin bag extra hårt. Lottie öppnade sista pansardörren med sin tjocka nyckelring, det rasslade till ett flertal gånger. Ljudet som Marja hade hört dom sista fem åren, både på kvällar och nätter, morgnar som julafton och midsommar. Framme vid förrådet fick Marja vänta bakom en disk, och Lottie gick runt på andra sidan, tog fram en pärm och bläddrade i den.
Några av dom andra kriminalvårdarna strök förbi bakom, Marja kunde höra deras nyckelknippor, och dom snackade tydligen om någon v75 vinst. "Marja..! Skall du ut?" hördes en röst. Marja vände sig om och tittade på Patrik. " Jo..det är tydligen dags nu " Patrik log ett varmt leende,betraktade Marja med en speciell blick. " Glad som fan Marja..det vet du". Patrik tog ett steg fram och omfamnade henne, klappade henne lätt på axeln och frigjorde sig sedan. Lottie blickade upp. " Marja, skriv på här..och här har du dina nycklar och plånbok.Kolla nu också att du fått med allt.." Marja plockade på sig sina tillhörigheter, vände sig också om för att se vart Patrik hade tagit vägen. Men dom hade gått, korridoren i förrådet var tyst och tomt.
Lottie släppte ut Marja genom besöksingången efter att dom hade tagit farväl av varandra. Hon stannade upp några sekunder och blickade ner mot parkeringsplatsen, hon kunde se sin mammas röda bil,sedan tog hon upp en ciggarett, kupade handen för att få skydd, och tände på.
Ibrahim kastade av sig ytterkläderna på golvet i hallen, gick trött in i sovrummet och lade sig på sängen. Låg sedan och tittade upp i taket en stund. Han upptäckte att det flagnade strax bredvid taklampan,och vände sig sedan sakta mot telefonen på nattduksbordet och tittade på den.Som om han väntade på något, eller bara funderade på hur telefonen var beskaffad designmässigt.Han visste inte varför, bara att det var skönt att få vila sin blick mot något neutralt, något verkningslöst, något tillfälligt eller bara nonsens.För vem ligger och stirrar på en telefon, tänkte han. Men han visste också att det var något annat, tankarna om det som hade skett senaste tiden, bråken i familjen. Han lyfte luren och slog ett nummer, lade sig ner på rygg och väntade. Någon på andra sidan svarade, men han visste inte vad han skulle säga." Ja hej..det är Ibrahim.Hur går det?" sa han bara. Sedan låg han och lyssnade, och kollade samtidigt den flagnade färgen vid taklampan.Han slog plötsligt handen för ansiktet i en gest. " Ja, jag kommer." sedan lade han på luren sakta, vände sig sedan om mot väggen.
Marjas mamma mötte henne på halva vägen. Hon stod och inväntade henne.Marja tittade på sin mor, för att möta blicken, eller kanske för att se om det fanns något annat i mötet just nu, när hon hade blivit frisläppt.Suttit sina år, och Lena hade kommit och besökt henne varje månad, ringt och skrivit kort, hämtad och lämnat till permissioner, och vistelsen i fängelset ibland bara varit ett avbräck för dom båda, som om dom kanske hade kommit varandra närmre möjligen.Dom hade snuddat vid det men aldrig talat om det. Lena hade vid tillfällen inte velat gå djupare in i varför och hur, mer än att saker och ting sker i livet som man aldrig kan få svar på. " Du kan ta rummet i källaren så länge.Kanske det finns en etta nånstans i slutet på månaden, jag ställde mig i kö för ett tag sedan" Lena tittade på Marja. " Vad som helst går bra just nu " sa Marja tyst och tittade ut genom fönsterrutan." Ta det lugnt nu första veckan, men försök skaffa tid till arbetsförmedlingen.Har du kvar dina gamla betyg förresten?" Marja sade inget, funderade bara på dom där värdelösa betygen som ändå inte gav något,en rädsla infann sig då hon insåg att hon kanske var tvungen att studera något, kanske på högskola.Ett yrkesval eller en kategori som kan ge utdelning i framtiden, men just nu så var hon orkeslös, trött och ville helst av allt vara ifred.
Det fanns andra tankar som upptog hennes tid, gjorde anspråk på dygnets vakna timmar, kanske dom sista årens frågor ständigt krävde sina svar, svar om varför. Det där man aldrig så noga kunde förutspå eller veta, vilka dolda skepnader en ung kvinna kan härbärgera inom sig. Som ett töcken av ett illa varsel, blundade hon för den sanning som hon stod inför. Framtiden och dess frihet, som nu plötsligt hade omringat henne, fångat henne. Kanske värre än i ett fängelse, möjligen otryggt och vasst i samhällsmässiga ramar och fria kontraster som inte hade några väggar eller barriärer, eller kanske ens en port, en port in och ut. Som att porten ut från fängelset var porten in i ett annat fängelse, men utan fångvaktare, utan korridorer och nyckelknippor, och inlåsning på rummen klockan åtta på kvällarna. " Jag har nog betygen på vinden.." sa hon sedan.
Det luktade mat i hela lägenheten och Ibrahim möttes av sin bror ute i hallen. " Hej..skall du käka?" undrade Moritz och såg på sin halvbror.
" Mamma ville jag skulle komma " Ibrahim hängde av sig jackan och gick in i köket. Kramade sin mor lätt bakifrån då hon stod och rörde i en gryta. " Ah! det luktar gott morsan!" " För mina barn! Paella!
Maggan vände sig om, torkade av sig på förklädet, såg på Ibrahim som nu hade satt sig vid bords. " Hur är det..? " frågade hon, och följde honom med blicken. " Det knallar och går.."
" Nej Ibra..jag frågade..hur ä r det?" Ibrahim såg upp på Maggan och visste inte vad han skulle säga.
" Vad menar du? "
" Du vet väl vad jag menar Ibra..titta på mig "
" Nej! Jag röker inte mer, jag har ju sagt det, det är ju slut!"
" Se mig i ögonen Ibra..röker du?"
"Nej mamma, jag gör inte det mer.Lovar."
Maggans sträckte sig över bordet, svepte bort Ibrahims lugg och kysste honom på pannan.
" Mat allihopa!"
---
Marja packade upp sin grejer i rummet nere i källaren,torkade av möblerna från damm och slog på den gamla stereon.Drog upp persiennerna och vädrade ut. Hon såg sig omkring, och kände sig hemma igen, men ett vanskligt vemod grep henne.Hon tittade på tapeterna, likadana som förr, inget hade tydligen förändrats då hon hade flyttat därifrån. Lena hade använt rummet som ett förråd under alla år,så varför skulle det vara en idé om att renovera eller ens tapetsera om i det lilla rummet.
<< Home